fredag 30 januari 2015

Att släppa taget och hålla kvar

Den 12:e januari 2015. Jag kliver in på Radiumhemmet, tar hissen upp till Avdelning 13. Sätter mig i väntrummet, sköterskan ropar upp mitt namn. Vi går till ett rum, jag lägger mig för sjätte gången i just detta syfte i en av dessa sängar och sköterskan förbereder cellgiftsbehandlingen. Den Sista Behandlingen. Jag får mina frystofflor och frysvantar på fötter och händer och det känns som att stoppa ner dessa kroppsdelar i en frysbox helt enkelt. Lite småkallt kanske. Gigantiska mörkblå frysvantar och frystofflor, för att naglarna förhoppningsvis inte ska trilla av. Så småningom domnar händer och fötter bort. Den söta snälla sköterskan sätter igång droppet med den förfärliga medicinen Taxotere, som sänkt mig totalt de föregående två gångerna jag fått den. Dripp, dropp, dripp, dropp, dripp, dropp. Det ser ut som vatten, men det är gift. Gift som ska ta kål på det onda men som tyvärr också tar kol på en del av det goda i kroppen. Jag slumrar till en stund och vaknar av att sköterskan kommer in och säger att det är klart. Hon plockar bort min PICC-line, slangen i kroppen från armen till hjärtat, och jag tänker att nu slipper sambon vira in mig i plastfolie när jag ska duscha. Att kliva in i duschen utan en massa pyssel och papp, vilken vardagslyx. Jag plockar ihop mig själv och mina saker, ser mig om i korridoren med en märklig känsla av både melankoli och lättnad. Jag lämnar sedan avdelningen För Sista Gången. För den här gången i alla fall. Förhoppningsvis behöver jag aldrig återvända till Avdelning 13. Förhoppningsvis behöver jag aldrig gå igenom cellgiftsbehandling igen. Förhoppningsvis allting. "Förhoppningsvis" är att hoppfullt ord och det är det som ger mig näring just nu. Hoppet. Att släppa taget om de senaste månadernas plågor och ångest, men att aldrig släppa taget om hoppet.

Ja kära publik, det var ett tag sedan. Trevligt att vara tillbaka! Jag har inte bloggat sedan den 17:e november, det är drygt två månader sedan. Jag har helt enkelt inte orkat riktigt. De tre första behandlingarna gick ändå ganska bra tycker jag, även om de medförde vissa besvär såklart. Sedan var det dags för en ny medicin de tre resterande behandlingarna och attans bananer och jordgubbar så utslagen jag varit! Inte hela tiden varje minut förstås, men under de pigga stunderna som funnits har jag inte haft inspiration att skriva. Ni som följer mig på FB vet ju att jag till och med blev inlagd nästan en hel vecka i början på december. Huvva. Inte direkt som att vara på spa eller så. Alltså, inte för att jag hade förväntat mig det, men fy bubblan vad tufft och jobbigt det kändes även om jag blev hyfsat väl omhändertagen. Nåväl. Nu har det gått mer än två veckor, nästan tre, sedan den tolfte januari. Som väntat har biverkningarna kastat sig över mig som vanligt. Grym värk i kroppen, magproblem, en enorm obeskrivlig trötthet plus att ögonen rinner konstant. Om jag möjligen hade nån liten ögonfrans kvar för ett par månader sedan så har den definitivt försvunnit under de två senaste månaderna.So, here I am, totalt hårlös och känner mig som en variant av E.T. Ni vet, E.T. som i filmen "E.T.". Mitt huvud kanske inte är riktigt så stort i förhållande till min kropp och jag går inte runt och väser "Biggan phone home" i tid och otid, men ändå. ;)

Den här veckan bestämde jag mig för att ta kontakt med livet igen, efter att mer eller mindre ha suttit i karantän hemma under två veckors tid. Jag bara bestämde mig helt enkelt. Apropå att släppa taget om ett kapitel och påbörja ett nytt. Och det råkade falla sig så att tre olika aktiviteter jag ville börja på satte igång just denna vecka. Det har väl förvisso känts lite "too much" som de säger på utrikiska, men nu vart det så. Jag hoppas bara nu att jag inte får bita i det sura äpplet eller att äpplet biter mig eller att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag fryser fast i vattnet och förvandlas till en liten Piggelin eller nåt. Och DÄR kom jag osökt att tänka på (jag kommer ofta osökt att tänka på saker har jag märkt) ledmotivet i filmen "Frozen" - vilken jag för övrigt såg på bio med min sambo, jo det är sant, big like på den - "Let it gooo, let it GOOOOOOOOO, can't hold back it anymoooore...". Så känner jag lite nu, let it go, let it go, men det jag nu egentligen menar är att jag hoppas slippa bli sjuk bara för att jag vågat mig utanför dörren och träffat andra homo sapiens i grupp... Bakterier, infektioner, virus, kräksjukor, förkylningar, ebola, VIK HÄDAN! Ni kanske vill veta vilka femtielva grejer jag gjort den här veckan med livet som insats..? Jag har 1. Varit på alla-kan-sjunga-kör, 2. Varit på meditationskurs, 3. Varit på samtalsgrupp för bröstcancerdrabbade kvinnor. Mycket givande alla dessa tre aktiviteter. Jag har även åkt/stapplat runt i skridskor i Kungsträdgården med min fina älskade sambo. Jag dog nästan efter två varv eftersom konditionen är totalt körd i botten, men det var så roligt! Och idag lyckades jag släpa mig runt sjön här i närheten med min kära vän S, vilket kändes superbra. Jag gick ju ut hårt där i början av cellgiftsbehandlingen och knatade runt den där sjön varv på varv i tid och otid, men de där promenaderna kunde jag ju bara glömma när jag började med den nya medicinen... Nu jädrar i mig så är det dock dags igen, så om ni ser något litet grönt svischa förbi Lillsjön så är det jag! Nej, allvarligt, jag har naturligtvis varit riktigt trött den här veckan också och vilat massor på dagtid. Efter skridskoäventyret blev jag helt utslagen, men tycker ändå so far att det var värt det. Och att bygga upp konditionen igen kommer att ta lååång tid såklart, det är som med allt i livet - det finns ingen "quick-fix".

Den här veckan har jag även varit riktigt förbaskad och less på att vissa saker tar sån fruktansvärd tid inom sjukvården. Jag väntar på två remisser och den ena har jag väntat på i tre veckor, den andra nästan två. Hur svårt kan det vara..?? Det handlar om otroligt viktiga saker för mig och jag har legat på och fått ursäkter och bortförklaringar, men nu räcker det ta mig tusan. Blir det inte som planerat p g a deras tröghet så tänker jag vända upp och ner på hela Stockholms läns landsting. Ja, minsann. Jag tjackar lite dunderhonung av Bamse, tar med mig honom och Tummen och så ska vi minsann visa vart remiss-skåpet ska stå! Eller vart det redan står, de hittar ju uppenbarligen inte det på  KS. Suck. Men i tisdags, då fick jag i alla fall en stor varm kram av min kirurg, som inte har något med dessa remisser att göra. Jag var på sjukhuset i ett annat ärende och hon hade hört från receptionisten att jag var där. Hon bad då receptionisten att säga till när jag var klar, för att hon ville hälsa på mig. Efter mitt möte kom hon till receptionen och när hon såg mig log hon brett och gav mig en riktigt genuin bamsekram. Vi pratade lite och hon tog in mig till sig en snabb sväng för att kolla mitt implantat, trots att hon inte hade tid egentligen. Och då blev jag så otroligt glad och tacksam. Det finns verkligen en hel del guldkorn inom vården också, helt klart. By the way, implantatet såg bra ut och kändes precis som det ska - jag var lite orolig eftersom det ibland gör ont och känns obekvämt men blev lugnad efter att kirurgen kollat.

Nu ska jag ta det lugnt några veckor innan strålbehandlingen som börjar den 19:e februari. Bygga upp mig själv, vila, promenera, sjunga, meditera, få i mig nyttig och näringsrik mat. Ja, undantaget från denna vila blir ju då att fortsätta jaga på angående dessa remisser, håll tummarna snälla ni för att allt går som det är tänkt gällande dem! Och håll en tå också för att jag slipper bli sjuk, plus en annan tå för att jag kan få landa i ett stort beslut jag måste ta... Mina rinnande ögon får jag väl stå ut med ett tag till, de dröjer en stund innan ögonfransarna vågar sig fram igen. Folk tror väl att jag gråter hela tiden men då får de väl tro det då, det kan ju vara glädjetårar! :) Förresten, vill passa på att rikta ett speciellt tack till er som orkat ta er till Brommaplan för att fika med mig på nya fiket där, utan er hade jag inte kunnat träffa någon och löpt stor risk för att bli folkskygg på riktigt. Alltså, inte för att min sambos sällskap ska underskattas på något sätt, absolut inte - han är en klippa, men det kan ju bli för mycket av det goda ibland... Och ni andra runtomkring mig är också SÅ viktiga! Med detta säger jag over and out for tonight och jag ska se till att det inte dröjer två månader till nästa inlägg. Häv ö najs wikend och pöss på er.