"Nu har pappa slutat." Det är det hon säger till mig, en av min mammas bästa väninnor. Det är den femte augusti 1987 och jag sitter bredvid henne på sängen i mitt flickrum. Eller tonårsrum kanske man ska säga, i april hade jag fyllt tretton år. Och nu får jag höra att min pappa slutat. Inte slutat jobbet. Inte slutat prata i telefon. Inte slutat röka. Min pappa, min älskade pappa Sture, han hade slutat leva han.
Idag tänker jag skriva om min pappa. Det krävs sannerligen mer en än ett blogg-inlägg för att berätta om honom - han förtjänar en hel bokserie, en hel filmtrilogi, ett tusenbitarspussel - men just nu är det så här jag väljer att berätta om honom. För en dryg vecka sedan var det Farsdag och det var mycket fokus kring pappor och middagar och presenter. Själv tände jag ett ljus och tänkte lite extra på honom, men han finns egentligen i mina tankar jämt. Särskilt nu, särskilt med tanke på att vi drabbats av "samma" sjukdom. Cancern tog min pappas liv. Jag tänker göra allt för att den inte ska ta mitt.
Pappa "blev sjuk" ett par månader innan jag fick höra de där förfärliga orden av min mammas väninna den där augustiförmiddagen. Snarare så var det ju så att han i början av sommaren blev medveten om cancern som växte inom honom, den hade funnits där ett tag tyvärr. Det var såklart mamma som fick honom till läkaren, efter att han under en tid klagat på smärta i magen. Min pappa var den sortens människa som aldrig gick till läkaren. Han var aldrig sjuk, de dagar han var sjukskriven från jobbet under alla sina år kan nog räknas på ena handen. Min pappa motionerade, rökte inte och drack mycket måttligt, det var några nubbar vid högtider och någon öl enstaka gånger. Ibland tänker jag att han använde "nubbandet" som en ursäkt för att få vara i centrum och leda snapsvisorna på festerna, vilket han älskade. Och han var musikalisk, så det lät riktigt bra när han klämde i: "Vi äro små humlor vi, zum zum..." om någon känner igen..? Några av er som läser det här har nog varit med och till och med hört honom sjunga den. ;)
Ja, det visade sig ju tyvärr att min fine pappa var ordentligt sjuk och att det där magonda inte bara var lite magkatarr på grund av jobbstress. Det. Var. Cancer. Jag måste erkänna att den här tiden delvis är något diffus för mig, jag var tretton år och hela den här perioden var förstås oerhört tung för mig och resten av familjen. Så, kanhända minns jag inte alltid exakt rätt, men det spelar kanske mindre roll. Det är ju i vilket fall upplevelsen av det hela som man har att hantera sedan... Jag minns i alla fall att vi fick veta att han hade cancer och att det var någon gång i början på sommaren det året. Ni vet, då syrenerna slår ut i blom och förför oss alla med sin underbara doft. Ni vet, då alla barn är så glada för att det är sommarlov och studenterna lyckligt ovetandes springer ut i framtiden. Ni vet, då när livet är underbart. Min äldste bror tog studenten det året och om jag minns rätt så visste vi inte då, visste vi inte om det hemska i pappas kropp ännu. Åtminstone visste vi inte hur illa det var just då tror jag, för jag vill minnas att det inte låg någon direkt sordi över min brors studentfirande. Men kanske har jag förträngt det. Ett mycket starkt minne är i alla fall den stunden när vi insåg att det här, det här skulle inte sluta bra. Det där "nej-det-finns-inget-att-göra"-ögonblicket. Vi var alla hemma, förutom pappa som var inlagd på sjukhuset. Mamma pratade i telefon och det lät som att hon pratade med en läkare. Jag ville inte höra så jag flydde genom dörren för att gå ut med hunden, som jag kommer ihåg det. Ville inte vara där, ville inte veta vad läkaren skulle säga. Nästa minnesbild är att vi står i hallen, jag, mamma, mina bröder. Då vet vi. Mamma har berättat. Och det finns inga ord, bara förtvivlade tårar och kramar, kramar, kramar. Jag kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt hemskt det var just då, att vara tvungen att inse att ingen kunde göra något och att pappa snart skulle dö. Jag var tretton år. Han skulle fylla sextiotre i december.
Min pappa var sjöman han minsann i några år i sin ungdom, kan ni tänka er..? En riktig sjöman! Det finns flera bilder på honom där han bär sin sjömanskostym och han är sååå stilig. För mig är det lite som en saga, en saga som min mamma skrivit ner för hand (märk väl, FÖR HAND) i en pärm för ett antal år sedan. Min älskade mamma har sammanställt en pärm med historien om sitt liv och om pappas liv, även illustrerat med fina små svartvita bilder. Jag är sannerligen ingen materialist och bryr mig oerhört lite om "saker" men den där pärmen, det är nog ta mig sjutton det käraste jag har. Typ det jag skulle rädda först om det började brinna. Pärmen, sen sambon, sen jag - så ser min räddningsplan ut. Eller pärmen, sen jag, sen får sambon klara sig själv..? ;) OK, vi säger bara PÄRMEN helt enkelt. Jag är i alla fall grymt imponerad av min mammas insats och skulle önska alla den ynnesten att få ha sina föräldrars historia nedskriven på det sättet - både de lyckliga och sorgliga stunderna. Jag kan läsa historierna om och om igen och är lika fascinerad och tagen varenda gång.
Pappa Sture föddes på Annandag Jul år 1924. Jo, det är sant, han var ett gäng år äldre än min lilla mamma. Han var 50 år gammal när jag föddes och jag tyckte att det var jättejobbigt när man var liten och skulle prata om sina föräldrars ålder - det var väääldigt poppis ett tag att prata om det - och den vars mamma och pappa var yngst "vann", så att säga. Med facit i hand är jag ju såklart ändå jätteglad för att jag fick ha just min pappa trots att han då var den enda med grått hår, han var säkerligen mer mogen och rustad för att vara pappa än flera andras pappor som var tjugo år yngre. Det var som sagt inte ålder han dog av och han var hur pigg som helst annars, det var ju den där förbannade sjukdomen...
Den där Annandag Jul just det där året blev väl tyvärr inte en "glädjens dag" för pappas föräldrar, eftersom han var en så kallad oäkting. Min farfar ville inte ens erkänna pappa och drog kort därpå till Amerika för att aldrig mer komma tillbaka. Min farmor blev ensamstående mamma, alldeles allena därute i de djupa skånska skogarna. Farmor fick i alla fall hjälp av sin egen mamma, men sedan när farmor träffade en ny karl så slängde han ut lilla pappa ur huset när han var i 6-årsåldern. Stabil och trygg styvfar den där mannen, verkligen. Därefter följde en period av boenden hos olika bekanta och släktingar, trots att ingen av dem vare sig ville eller hade råd att ta hand om pappa. Grannarna i bygden såg att han blev illa behandlad och till slut grep barnavårdsmannen in (som det hette på den tiden...) tack och lov och han fick komma till ett snällt äldre par. När farmors man - den fantastiske styvfadern - sedan plötsligt gick bort några år senare, så tog hon hem pappa till sig igen. Hon såg till att han fick gå i skolan och i skolan fick han också ett extra glas mjölk, eftersom barnavårdsmannen beordrade detta så att den lille sparven fick växa på sig lite...
Den unge sjömannen Stures dröm gick i uppfyllelse när han i slutet av 40-talet fick möjlighet att korsa de sju haven och göra en riktig långresa. Han var så lycklig över att få uppleva både Syd- och Nordamerika och han fick vara med om många äventyr, I can only imagine den unge blonde spillevinken på drift på Copacabana... ;) Och tuffandes upp för Mississippi i en riktigt gammal hjulångare, vilken grej! En annan i och för sig något mindre äventyrlig grej, var när han under utbildningen med flottan var i Stockholm och gick ut och dansade på Nalen (förutom sång och musik var dans en av hans passioner), blev försenad till transporten när de hade stängt och spenderade natten sovandes i en telefonkiosk... Man får väl hoppas att telefonkioskerna var lite mer rejäla på den tiden! Pappa utbildade sig sedan vidare och blev socionom (torparsonen blev akademiker minsann!), började jobba, träffade min vackra mamma och bildade familj och köpte hus - the rest is history och han fick leva sin dröm.
Vem var han då, min pappa? För mig var han den som läste H-C Andersens sagor för mig på kvällen innan jag skulle sova. Den som kom när jag ropade från sängen och ville ha ett glas vatten. Den som sa att jag fick vara hemma och vila från skolan när jag kände mig sjuk och mamma tyckte att jag var "pjallig". Den som sjöng "Säg mig du lilla fågel" för mig alla tusen gånger jag bad honom om det. Den som spelade födelsedagssången på munspel alla mina tretton första födelsedagar. Den som lärde mig uppskatta naturen och som själv aldrig försatte ett tillfälle att få komma ut i skog och mark. Den som skjutsade mig hem från skolan på sin pakethållare när jag varit och hälsat på honom på jobbet. Den som tog kommandot vid middagsbordet när det blev tjafs mellan oss syskon genom att säga att han skulle gå ut och sätta sig i garaget/alternativt utbrast han enbart "jädrans tomtar" (då visste vi att han menade allvar). Den vars stora gråa lockiga hår jag grävde ner näsan i och jag kände den där trygga "pappa-lukten". Den som absolut inte kunde sitta still under en fotbollsmatch utan hoppade runt som en liten loppa i sin gröna TV-stol. Den som skrev de bästa julklappsrimmen på allas julklappar. Den som tröstade mig när jag som tolvåring inte fick vara med i "gänget" och han sa att jag fick vara med i hans gäng... Framföralllt var han Den Maken och Den Pappan som älskade och respekterade sin fru och sina barn villkorslöst och med hela sitt hjärta. För honom hade verkligen inte det här med familj varit något självklart, så när han väl fick sin "egen" familj betydde det allt för honom.
Det är så otroligt många saker jag skulle ha velat prata med honom om. Så mycket jag skulle vilja höra honom berätta om. Jag skulle också önska att jag kunde vrida tillbaka tiden till den där sommaren 1987 och att jag hade kunnat vara mer närvarande. Så mycket som inte blev sagt, trots att slutet närmade sig. Men, jag var tretton. Vi var en familj i kris, min mamma hade sin förtvivlan och sorg att kämpa med och det hade även mina bröder. Vi/jag hade behövt hjälp med att inse vad det var som skulle hända. Men den hjälpen fanns inte där, inte för mig i alla fall. Och mina trettonåriga kompisar, vad skulle de säga..? Minns att en av min bästa kompisar sa "Jag beklagar" till mig i omklädningsrummet efter fotbollsträningen, precis efter att pappa hade dött. Jag antar att jag sa "Tack". Jag minns också alla tårfyllda ögon som tittade på mig under begravningen när alla gick förbi för att lägga en blomma och visa oss i familjen sitt deltagande, men att det var som att jag var någon annan. Att jag inte var där på riktigt liksom. Och sedan när skolan kom igång någon vecka senare, hur alla smög längs korridorerna och inte vågade titta på mig, än mindre säga något. Det var hemskt. Vid nåt tillfälle var det en vuxen person som kom fram till mig vid mitt skåp i skolan och presenterade sig som "kurator". Kura...va..? Sedan försvann hon typ och så var hon väl där varannan tisdag mellan 13-15. Vad ska jag säga, jag hoppas att det är bättre med den där biten idag med stöd från skola och så. Något säger mig att det tyvärr nog inte är så mycket bättre, men jag hoppas jag har fel.
Nu vill jag lägga fokus på att detta inlägg var en liten hyllning till Pappa Sture, även om jag kom in på andra saker där på slutet. Jag är oändligt tacksam för att mamma har skrivit både sin och hans historia och det är naturligtvis extra viktigt eftersom han försvann så tidigt i mitt liv. Lilla fina pappa, en kämpe och en obotlig optimist som minsann visade alla att det inte behöver spela någon roll vilka ruttna förhållanden man kommer ifrån - med vilja och envishet kommer man långt! Och den kärleken till livet och den positiva inställningen han hade fanns med honom ända till slutet. En av de drömmar han fortfarande hade var att få åka till Indien och se de heliga kossorna på gatorna - tyvärr hann han inte med det och jag åkte i hans ställe 2001. Han hade tänkt åka när han blev pensionär och nu avslutar jag med några av de ord min mamma skrivit till mig och mina bröder i pärmen: "Av detta lär er, att vänta inte att uppfylla drömmar tills ni är pensionärer, för man vet aldrig om man får uppleva den dagen...". Visst är hon väl allt bra klok min kära lilla mamma..? :)
måndag 17 november 2014
torsdag 6 november 2014
"Har du barn..?"
Gulletussan. En av Mia Skäringers karaktärer i SVT:s "Mia och Klara". Gulletussan jobbar som hårfrisörska, hon får en kund och hon frågar kunden efter ett par minuter just den frågan: "Har du barn..?". Kunden, som spelas av Klara Zimmergren, svarar lite tyst och uppgivet: "Nej, det har inte blivit så...". Gulletussan ser på kunden med medlidande i blicken och beklagar genom att säga: "Vad synd då, barn är ju ändå meningen med livet!" Har ni inte sett klippet så klicka nedan (om det funkar annars sök på Youtube, SVT: Mia och Klara - Gulletussan om barn):
http://www.youtube.com/watch?v=w5yTT6GpFQ4
Jag gillar verkligen Mia och Klara och har skrattat gott åt bland annat just det klippet. Och jag skrattar fortfarande åt det, men för mig finns det också en annan sida. Dels befinner jag mig i precis den där "nej-det-har-inte-blivit-så"-kategorin och det är inget jag/vi har valt. Dels är det ju nu allmänt känt att även Klara Zimmergren själv befunnit sig i den situationen, som hon så innerligt och öppet men även skämtsamt berättar om i sin bok "Längtan bor i mina steg". Läs den ni som missat den, man behöver inte ha kämpat med ofrivillig barnlöshet för att ändå verkligen kunna uppskatta den. Jag både skrattade högt och grät så att sidorna blev alldeles blöta när jag läste den. Satt på vår soliga balkong med ett par glas vin några dagar i somras och plöjde mig igenom boken. Grannarna trodde väl att jag fått nåt anfall av extremt snabbt pendlande manodepressivitet, men då fick de väl tro det då. Jag bjuder på det. :) Detta var innan jag fick mitt cancerbesked och ett par veckor tidigare hade jag gått igenom ett smärtsamt missfall, så jag var väl också lite lätt känslig just då. Och hela min tankevärld upptogs av just detta, att kunna få bli mamma.
Ofrivillig barnlöshet. Oförklarlig barnlöshet till och med, det finns alltså ingen förklaring till att vi inte kunnat bli gravida på naturlig väg - vi har utretts och konstaterats vara ytterst välfungerande ur reproduktionssynpunkt. Det är i denna oförklarlighet vi befinner oss i sedan ett par år tillbaka. Och just den där frågan som Gulletussan ställer, den har man ju fått tusen gånger i olika sammanhang. Precis som Klaras karaktär så har jag svarat ungefär sådär som hon gjorde. Eller en annan klassiker: "Nej, inte ÄN...". Nio gånger av tio svarar folk då: "Nähä, men det kommer säkert sedan!". Och jag vill bara slå den där personen på käften just då. Ursäkta, men så har det ibland känts de senaste åren. VADÅ SEDAN..??? Var ligger "sedan" någonstans och hur f-n hittar man dit?? Kan du ge mig en karta och peka ut platsen "sedan" eller..?? Så vill jag ibland säga, men det är klart jag inte har sagt på det viset. Jag har bara lett lite tappert och svarat att jo, visst, det kommer nog sedan... Säkert. Ett tips, om ni ställer den frågan och får det där svaret - vilket ju kan hända ibland - så svara inte sådär klämkäckt. Om ni märker att stämningen blir lite tryckt, så säg bara ok och byt samtalsämne istället. Om nu inte personen själv ifråga väljer att utveckla frågan om barn, vill säga. Personer i min sits brukar också vara rätt bra på att själva byta samtalsämnen när den där frågan kommer, men som sagt, svara inte "Näha, men det kommer säkert sedan!"...
Vet ni, på sistone har jag faktiskt börjat säga sanningen ibland när "barnfrågan" kommit upp. Och sanningen är ju den att vi helt enkelt är oförklarligt barnlösa och har gett oss in i den berömda "IVF-karusellen" (för er som kanske inte vet vad IVF är så googla det, lite för komplicerat att redogöra för det här). Jag har börjat säga som det är, för det är sannerligen inget att skämmas för. Det är så många fler än man tror som har samma typ av problematik så varför ska det vara så fruktansvärt tabu att säga som det är? Varför ska någon behöva känna sig misslyckad och att man inte passar in "samhällsnormen" bara för att det inte bara varit att trycka på en knapp och bli gravid..? För känslor av misslyckande kan lätt dyka upp när det gäller det här. Även om, som i vårt fall, det inte är något "fel" på oss. Jag respekterar och förstår absolut om man inte vill berätta för att man själv tycker att det är för privat att prata om, eller att man inte vill att folk ska veta för att vara tvungen att svara: "Nej, det blev inget den här gången heller..." när ens omgivning frågar en hur det går. Det kan naturligtvis kännas stressande. Men de som inte vill berätta för att de känner sig misslyckade eller för att det är så att säga "tabu" att prata om det, de känner jag starkt med och önskar att de inte skulle behöva känna så. Trots att jag kämpar med det själv.
Så här långt in i inlägget vill jag poängtera att jag bara kan beskriva och stå för MIN upplevelse av hur det är att leva med en ofrivillig, oförklarlig barnlöshet. Det här är min berättelse och jag gör mig inte till taleskvinna för andra som befinner sig i en liknande problematik. Alla har rätt till sina egna upplevelser och det ska gudarna veta att även om det finns en gemensam nämnare, så finns det så många olika sätt det kan kännas på och lika många sätt att hantera det på som det finns människor. Så har jag fått det sagt, det är viktigt. Det går inte att generalisera och respekten för individers olika känslor och upplevelser av något är fundamentalt. Jag vill också poängtera, innan ni läser vidare, att jag inte på något sätt menar att kritisera er som har förmånen att ha fått barn och att ni gärna vill prata om och berätta om dem ibland. Beträffande er som är mina vänner så vill jag självklart att ni emellanåt delar med er av hur det är att vara förälder och vad era barn gör. Och jag har för längesedan förstått att det verkar kunna vara en enorm utmaning att vara förälder och det inte bara är puttinuttigt och gulligt. Jag fattar det. Så att ingen tar illa upp, men nu vill jag dela MIN historia om hur det är för mig att befinna mig på den andra planhalvan. Bara ni inte säger till mig att de är meningen med livet (i alla fall inte den enda!), för då fanns det ingen mening med era liv innan ni fick barn. Vilket skulle vara lite tragiskt. Och ni skulle också i så fall underförstått mena att alla som inte har barn lever meningslösa liv. Vilket inte är fallet.
Alla är gravida. Nej tänker ni, alla är inte gravida, knasiga Lilla Be! Jo. ALLA är gravida, på riktigt. Eller har precis fått barn. Så uppfattar jag världen just nu. Stora magar och barnvagnar, precis överallt. Artiklar i tidningar, program på TV, allt handlar om barn och barnfamiljer, om att vara förälder, om hur man ska få ihop livspusslet med barn och så den allra viktigaste frågan - hur länge ska barnen egentligen få sitta framför datorn varje dag? Jag vill bara försöka få er att förstå hur det kan kännas, givetvis begriper mitt intellekt att det inte är så som jag just beskrivit det men känslomässigt är det en annan femma. Och det är tufft. Det är förbaskat j-a tufft ibland att från att i våras ha blivit gravid på första (!!!) IVF-försöket, sedan få missfall ett par månader senare och som pricken över i:et få ett cancerbesked efter ytterligare en månad. Jag har sällan varit så lycklig som när jag blev gravid, jag svimmade nästan av lycka. Och jag har sällan varit så bedrövad som när jag fick missfall. Och ja, när jag fick cancerbeskedet, då svimmade jag nästan också. Men inte av lycka, inte.
Jag kan ju säga att mitt livsfokus ganska så snabbt förändrades när jag fick beskedet om min sjukdom. Från att ha varit helt fixerad vid att bli förälder så handlade det plötsligt om att överleva. Samtidigt så måste jag säga att önskan om att bli förälder nästan delar förstaplatsen om önskan att bli frisk, på listan över vad jag drömmer om i framtiden. Men, givetvis så är mitt fokus och mitt mål just nu att bli FRISK och vinna över den här f-ing cancern. Det finns inget som är viktigare i nuet. Och det finns fortfarande en chans att jag kanske kan bli gravid igen, att jag kanske kan få uppleva drömmen om att bli mamma Det är delvis det hoppet som håller mig uppe, när den förgörande svärtan vill dra ner mig i sitt hål. Jag vill dock säga att ett cancerbesked ändrar livsperspektivet i grunden och vidgar det enormt. Visst, tanken på att kunna bli förälder är hisnande och jag vill ju det så innerligt gärna, men samtidigt är tanken på att det kanske inte lyckas lika smärtsam längre. Så tänker jag just nu. Jag vill bli frisk och få leva, det finns inget som överträffar den strävan och det hoppet. Och skulle det inte bli några barn, så tänker jag att jag förhoppningsvis kan få ett härligt och innehållsrikt liv ändå. Men, låt oss nu ta ett litet steg i taget...
Idag har varit en bra dag, med bland annat en stärkande promenad runt sjön med en av mina allra finaste ("Det är så hälsosamt och stärkande vid Lillsjön" - ni minns väl den gamla slagdängan men den handlar om fjällen - nåväl, Lillsjön är mina fjäll!). Och jag hade flera roliga dagar förra veckan, trots superlågt immunförsvar. Jag är så enormt tacksam för mina bra dagar, det går inte att beskriva hur det känns att få känna den där känslan. Att verkligen känna att idag, idag mår jag bra. Gårdagen kanske var tuff och morgondagen vet jag inget om, men just den här dagen fick jag som en gåva. Och jag njuter sååå av dessa honungsögonblick.
Imorgon får jag provsvar från dagens blodprov och hoppas jag ska vara fit for fight för måndagens batalj, den tredje i ordningen. Imorgon ska jag också gå en smink-kurs som vi skalliga, ynkliga små cellgiftspatienter (och en del saknar ju även ögonbryn och ögonfransar vilket nog även jag kommer att göra om ett tag) har förmånen att få gå via Landstinget tack vare ett antal make-up företag som sponsrar. Det kommer ju att bli hur kul som helst, haha, ni som känner mig vet ju att det enda jag äger och använder i sminkväg är typ en billig mascara. Och om jag lyckas skaka fram något ur den nästan alltid tomma behållaren, så är det ett mirakel om jag får det att fastna på fransarna utan att jag ser ut som någon som ska gå på Halloweenfest. Mooohahahahaha... Well, det finns alltså förutsättningar att även morgondagen får innehålla lite honung! Ha det fint alla och en extra eloge till er uthålliga som orkat läsa hela det här inlägget. Det var viktigt för mig att få dela det här i alla fall och jag hoppas att åtminstone någon av er har kunnat ta till sig och känna in mina ord. Goderafton, nu ska jag relalalaxa lite med att kolla på "Die hard 2", kvalitetsfilm minsann. Man kan alltid räkna med John McClane, han är ju lite som Mc Gyver faktiskt. Stabila grabbar. ;)
I
http://www.youtube.com/watch?v=w5yTT6GpFQ4
Jag gillar verkligen Mia och Klara och har skrattat gott åt bland annat just det klippet. Och jag skrattar fortfarande åt det, men för mig finns det också en annan sida. Dels befinner jag mig i precis den där "nej-det-har-inte-blivit-så"-kategorin och det är inget jag/vi har valt. Dels är det ju nu allmänt känt att även Klara Zimmergren själv befunnit sig i den situationen, som hon så innerligt och öppet men även skämtsamt berättar om i sin bok "Längtan bor i mina steg". Läs den ni som missat den, man behöver inte ha kämpat med ofrivillig barnlöshet för att ändå verkligen kunna uppskatta den. Jag både skrattade högt och grät så att sidorna blev alldeles blöta när jag läste den. Satt på vår soliga balkong med ett par glas vin några dagar i somras och plöjde mig igenom boken. Grannarna trodde väl att jag fått nåt anfall av extremt snabbt pendlande manodepressivitet, men då fick de väl tro det då. Jag bjuder på det. :) Detta var innan jag fick mitt cancerbesked och ett par veckor tidigare hade jag gått igenom ett smärtsamt missfall, så jag var väl också lite lätt känslig just då. Och hela min tankevärld upptogs av just detta, att kunna få bli mamma.
Ofrivillig barnlöshet. Oförklarlig barnlöshet till och med, det finns alltså ingen förklaring till att vi inte kunnat bli gravida på naturlig väg - vi har utretts och konstaterats vara ytterst välfungerande ur reproduktionssynpunkt. Det är i denna oförklarlighet vi befinner oss i sedan ett par år tillbaka. Och just den där frågan som Gulletussan ställer, den har man ju fått tusen gånger i olika sammanhang. Precis som Klaras karaktär så har jag svarat ungefär sådär som hon gjorde. Eller en annan klassiker: "Nej, inte ÄN...". Nio gånger av tio svarar folk då: "Nähä, men det kommer säkert sedan!". Och jag vill bara slå den där personen på käften just då. Ursäkta, men så har det ibland känts de senaste åren. VADÅ SEDAN..??? Var ligger "sedan" någonstans och hur f-n hittar man dit?? Kan du ge mig en karta och peka ut platsen "sedan" eller..?? Så vill jag ibland säga, men det är klart jag inte har sagt på det viset. Jag har bara lett lite tappert och svarat att jo, visst, det kommer nog sedan... Säkert. Ett tips, om ni ställer den frågan och får det där svaret - vilket ju kan hända ibland - så svara inte sådär klämkäckt. Om ni märker att stämningen blir lite tryckt, så säg bara ok och byt samtalsämne istället. Om nu inte personen själv ifråga väljer att utveckla frågan om barn, vill säga. Personer i min sits brukar också vara rätt bra på att själva byta samtalsämnen när den där frågan kommer, men som sagt, svara inte "Näha, men det kommer säkert sedan!"...
Vet ni, på sistone har jag faktiskt börjat säga sanningen ibland när "barnfrågan" kommit upp. Och sanningen är ju den att vi helt enkelt är oförklarligt barnlösa och har gett oss in i den berömda "IVF-karusellen" (för er som kanske inte vet vad IVF är så googla det, lite för komplicerat att redogöra för det här). Jag har börjat säga som det är, för det är sannerligen inget att skämmas för. Det är så många fler än man tror som har samma typ av problematik så varför ska det vara så fruktansvärt tabu att säga som det är? Varför ska någon behöva känna sig misslyckad och att man inte passar in "samhällsnormen" bara för att det inte bara varit att trycka på en knapp och bli gravid..? För känslor av misslyckande kan lätt dyka upp när det gäller det här. Även om, som i vårt fall, det inte är något "fel" på oss. Jag respekterar och förstår absolut om man inte vill berätta för att man själv tycker att det är för privat att prata om, eller att man inte vill att folk ska veta för att vara tvungen att svara: "Nej, det blev inget den här gången heller..." när ens omgivning frågar en hur det går. Det kan naturligtvis kännas stressande. Men de som inte vill berätta för att de känner sig misslyckade eller för att det är så att säga "tabu" att prata om det, de känner jag starkt med och önskar att de inte skulle behöva känna så. Trots att jag kämpar med det själv.
Så här långt in i inlägget vill jag poängtera att jag bara kan beskriva och stå för MIN upplevelse av hur det är att leva med en ofrivillig, oförklarlig barnlöshet. Det här är min berättelse och jag gör mig inte till taleskvinna för andra som befinner sig i en liknande problematik. Alla har rätt till sina egna upplevelser och det ska gudarna veta att även om det finns en gemensam nämnare, så finns det så många olika sätt det kan kännas på och lika många sätt att hantera det på som det finns människor. Så har jag fått det sagt, det är viktigt. Det går inte att generalisera och respekten för individers olika känslor och upplevelser av något är fundamentalt. Jag vill också poängtera, innan ni läser vidare, att jag inte på något sätt menar att kritisera er som har förmånen att ha fått barn och att ni gärna vill prata om och berätta om dem ibland. Beträffande er som är mina vänner så vill jag självklart att ni emellanåt delar med er av hur det är att vara förälder och vad era barn gör. Och jag har för längesedan förstått att det verkar kunna vara en enorm utmaning att vara förälder och det inte bara är puttinuttigt och gulligt. Jag fattar det. Så att ingen tar illa upp, men nu vill jag dela MIN historia om hur det är för mig att befinna mig på den andra planhalvan. Bara ni inte säger till mig att de är meningen med livet (i alla fall inte den enda!), för då fanns det ingen mening med era liv innan ni fick barn. Vilket skulle vara lite tragiskt. Och ni skulle också i så fall underförstått mena att alla som inte har barn lever meningslösa liv. Vilket inte är fallet.
Alla är gravida. Nej tänker ni, alla är inte gravida, knasiga Lilla Be! Jo. ALLA är gravida, på riktigt. Eller har precis fått barn. Så uppfattar jag världen just nu. Stora magar och barnvagnar, precis överallt. Artiklar i tidningar, program på TV, allt handlar om barn och barnfamiljer, om att vara förälder, om hur man ska få ihop livspusslet med barn och så den allra viktigaste frågan - hur länge ska barnen egentligen få sitta framför datorn varje dag? Jag vill bara försöka få er att förstå hur det kan kännas, givetvis begriper mitt intellekt att det inte är så som jag just beskrivit det men känslomässigt är det en annan femma. Och det är tufft. Det är förbaskat j-a tufft ibland att från att i våras ha blivit gravid på första (!!!) IVF-försöket, sedan få missfall ett par månader senare och som pricken över i:et få ett cancerbesked efter ytterligare en månad. Jag har sällan varit så lycklig som när jag blev gravid, jag svimmade nästan av lycka. Och jag har sällan varit så bedrövad som när jag fick missfall. Och ja, när jag fick cancerbeskedet, då svimmade jag nästan också. Men inte av lycka, inte.
Jag kan ju säga att mitt livsfokus ganska så snabbt förändrades när jag fick beskedet om min sjukdom. Från att ha varit helt fixerad vid att bli förälder så handlade det plötsligt om att överleva. Samtidigt så måste jag säga att önskan om att bli förälder nästan delar förstaplatsen om önskan att bli frisk, på listan över vad jag drömmer om i framtiden. Men, givetvis så är mitt fokus och mitt mål just nu att bli FRISK och vinna över den här f-ing cancern. Det finns inget som är viktigare i nuet. Och det finns fortfarande en chans att jag kanske kan bli gravid igen, att jag kanske kan få uppleva drömmen om att bli mamma Det är delvis det hoppet som håller mig uppe, när den förgörande svärtan vill dra ner mig i sitt hål. Jag vill dock säga att ett cancerbesked ändrar livsperspektivet i grunden och vidgar det enormt. Visst, tanken på att kunna bli förälder är hisnande och jag vill ju det så innerligt gärna, men samtidigt är tanken på att det kanske inte lyckas lika smärtsam längre. Så tänker jag just nu. Jag vill bli frisk och få leva, det finns inget som överträffar den strävan och det hoppet. Och skulle det inte bli några barn, så tänker jag att jag förhoppningsvis kan få ett härligt och innehållsrikt liv ändå. Men, låt oss nu ta ett litet steg i taget...
Idag har varit en bra dag, med bland annat en stärkande promenad runt sjön med en av mina allra finaste ("Det är så hälsosamt och stärkande vid Lillsjön" - ni minns väl den gamla slagdängan men den handlar om fjällen - nåväl, Lillsjön är mina fjäll!). Och jag hade flera roliga dagar förra veckan, trots superlågt immunförsvar. Jag är så enormt tacksam för mina bra dagar, det går inte att beskriva hur det känns att få känna den där känslan. Att verkligen känna att idag, idag mår jag bra. Gårdagen kanske var tuff och morgondagen vet jag inget om, men just den här dagen fick jag som en gåva. Och jag njuter sååå av dessa honungsögonblick.
Imorgon får jag provsvar från dagens blodprov och hoppas jag ska vara fit for fight för måndagens batalj, den tredje i ordningen. Imorgon ska jag också gå en smink-kurs som vi skalliga, ynkliga små cellgiftspatienter (och en del saknar ju även ögonbryn och ögonfransar vilket nog även jag kommer att göra om ett tag) har förmånen att få gå via Landstinget tack vare ett antal make-up företag som sponsrar. Det kommer ju att bli hur kul som helst, haha, ni som känner mig vet ju att det enda jag äger och använder i sminkväg är typ en billig mascara. Och om jag lyckas skaka fram något ur den nästan alltid tomma behållaren, så är det ett mirakel om jag får det att fastna på fransarna utan att jag ser ut som någon som ska gå på Halloweenfest. Mooohahahahaha... Well, det finns alltså förutsättningar att även morgondagen får innehålla lite honung! Ha det fint alla och en extra eloge till er uthålliga som orkat läsa hela det här inlägget. Det var viktigt för mig att få dela det här i alla fall och jag hoppas att åtminstone någon av er har kunnat ta till sig och känna in mina ord. Goderafton, nu ska jag relalalaxa lite med att kolla på "Die hard 2", kvalitetsfilm minsann. Man kan alltid räkna med John McClane, han är ju lite som Mc Gyver faktiskt. Stabila grabbar. ;)
I
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)