fredag 30 januari 2015

Att släppa taget och hålla kvar

Den 12:e januari 2015. Jag kliver in på Radiumhemmet, tar hissen upp till Avdelning 13. Sätter mig i väntrummet, sköterskan ropar upp mitt namn. Vi går till ett rum, jag lägger mig för sjätte gången i just detta syfte i en av dessa sängar och sköterskan förbereder cellgiftsbehandlingen. Den Sista Behandlingen. Jag får mina frystofflor och frysvantar på fötter och händer och det känns som att stoppa ner dessa kroppsdelar i en frysbox helt enkelt. Lite småkallt kanske. Gigantiska mörkblå frysvantar och frystofflor, för att naglarna förhoppningsvis inte ska trilla av. Så småningom domnar händer och fötter bort. Den söta snälla sköterskan sätter igång droppet med den förfärliga medicinen Taxotere, som sänkt mig totalt de föregående två gångerna jag fått den. Dripp, dropp, dripp, dropp, dripp, dropp. Det ser ut som vatten, men det är gift. Gift som ska ta kål på det onda men som tyvärr också tar kol på en del av det goda i kroppen. Jag slumrar till en stund och vaknar av att sköterskan kommer in och säger att det är klart. Hon plockar bort min PICC-line, slangen i kroppen från armen till hjärtat, och jag tänker att nu slipper sambon vira in mig i plastfolie när jag ska duscha. Att kliva in i duschen utan en massa pyssel och papp, vilken vardagslyx. Jag plockar ihop mig själv och mina saker, ser mig om i korridoren med en märklig känsla av både melankoli och lättnad. Jag lämnar sedan avdelningen För Sista Gången. För den här gången i alla fall. Förhoppningsvis behöver jag aldrig återvända till Avdelning 13. Förhoppningsvis behöver jag aldrig gå igenom cellgiftsbehandling igen. Förhoppningsvis allting. "Förhoppningsvis" är att hoppfullt ord och det är det som ger mig näring just nu. Hoppet. Att släppa taget om de senaste månadernas plågor och ångest, men att aldrig släppa taget om hoppet.

Ja kära publik, det var ett tag sedan. Trevligt att vara tillbaka! Jag har inte bloggat sedan den 17:e november, det är drygt två månader sedan. Jag har helt enkelt inte orkat riktigt. De tre första behandlingarna gick ändå ganska bra tycker jag, även om de medförde vissa besvär såklart. Sedan var det dags för en ny medicin de tre resterande behandlingarna och attans bananer och jordgubbar så utslagen jag varit! Inte hela tiden varje minut förstås, men under de pigga stunderna som funnits har jag inte haft inspiration att skriva. Ni som följer mig på FB vet ju att jag till och med blev inlagd nästan en hel vecka i början på december. Huvva. Inte direkt som att vara på spa eller så. Alltså, inte för att jag hade förväntat mig det, men fy bubblan vad tufft och jobbigt det kändes även om jag blev hyfsat väl omhändertagen. Nåväl. Nu har det gått mer än två veckor, nästan tre, sedan den tolfte januari. Som väntat har biverkningarna kastat sig över mig som vanligt. Grym värk i kroppen, magproblem, en enorm obeskrivlig trötthet plus att ögonen rinner konstant. Om jag möjligen hade nån liten ögonfrans kvar för ett par månader sedan så har den definitivt försvunnit under de två senaste månaderna.So, here I am, totalt hårlös och känner mig som en variant av E.T. Ni vet, E.T. som i filmen "E.T.". Mitt huvud kanske inte är riktigt så stort i förhållande till min kropp och jag går inte runt och väser "Biggan phone home" i tid och otid, men ändå. ;)

Den här veckan bestämde jag mig för att ta kontakt med livet igen, efter att mer eller mindre ha suttit i karantän hemma under två veckors tid. Jag bara bestämde mig helt enkelt. Apropå att släppa taget om ett kapitel och påbörja ett nytt. Och det råkade falla sig så att tre olika aktiviteter jag ville börja på satte igång just denna vecka. Det har väl förvisso känts lite "too much" som de säger på utrikiska, men nu vart det så. Jag hoppas bara nu att jag inte får bita i det sura äpplet eller att äpplet biter mig eller att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag fryser fast i vattnet och förvandlas till en liten Piggelin eller nåt. Och DÄR kom jag osökt att tänka på (jag kommer ofta osökt att tänka på saker har jag märkt) ledmotivet i filmen "Frozen" - vilken jag för övrigt såg på bio med min sambo, jo det är sant, big like på den - "Let it gooo, let it GOOOOOOOOO, can't hold back it anymoooore...". Så känner jag lite nu, let it go, let it go, men det jag nu egentligen menar är att jag hoppas slippa bli sjuk bara för att jag vågat mig utanför dörren och träffat andra homo sapiens i grupp... Bakterier, infektioner, virus, kräksjukor, förkylningar, ebola, VIK HÄDAN! Ni kanske vill veta vilka femtielva grejer jag gjort den här veckan med livet som insats..? Jag har 1. Varit på alla-kan-sjunga-kör, 2. Varit på meditationskurs, 3. Varit på samtalsgrupp för bröstcancerdrabbade kvinnor. Mycket givande alla dessa tre aktiviteter. Jag har även åkt/stapplat runt i skridskor i Kungsträdgården med min fina älskade sambo. Jag dog nästan efter två varv eftersom konditionen är totalt körd i botten, men det var så roligt! Och idag lyckades jag släpa mig runt sjön här i närheten med min kära vän S, vilket kändes superbra. Jag gick ju ut hårt där i början av cellgiftsbehandlingen och knatade runt den där sjön varv på varv i tid och otid, men de där promenaderna kunde jag ju bara glömma när jag började med den nya medicinen... Nu jädrar i mig så är det dock dags igen, så om ni ser något litet grönt svischa förbi Lillsjön så är det jag! Nej, allvarligt, jag har naturligtvis varit riktigt trött den här veckan också och vilat massor på dagtid. Efter skridskoäventyret blev jag helt utslagen, men tycker ändå so far att det var värt det. Och att bygga upp konditionen igen kommer att ta lååång tid såklart, det är som med allt i livet - det finns ingen "quick-fix".

Den här veckan har jag även varit riktigt förbaskad och less på att vissa saker tar sån fruktansvärd tid inom sjukvården. Jag väntar på två remisser och den ena har jag väntat på i tre veckor, den andra nästan två. Hur svårt kan det vara..?? Det handlar om otroligt viktiga saker för mig och jag har legat på och fått ursäkter och bortförklaringar, men nu räcker det ta mig tusan. Blir det inte som planerat p g a deras tröghet så tänker jag vända upp och ner på hela Stockholms läns landsting. Ja, minsann. Jag tjackar lite dunderhonung av Bamse, tar med mig honom och Tummen och så ska vi minsann visa vart remiss-skåpet ska stå! Eller vart det redan står, de hittar ju uppenbarligen inte det på  KS. Suck. Men i tisdags, då fick jag i alla fall en stor varm kram av min kirurg, som inte har något med dessa remisser att göra. Jag var på sjukhuset i ett annat ärende och hon hade hört från receptionisten att jag var där. Hon bad då receptionisten att säga till när jag var klar, för att hon ville hälsa på mig. Efter mitt möte kom hon till receptionen och när hon såg mig log hon brett och gav mig en riktigt genuin bamsekram. Vi pratade lite och hon tog in mig till sig en snabb sväng för att kolla mitt implantat, trots att hon inte hade tid egentligen. Och då blev jag så otroligt glad och tacksam. Det finns verkligen en hel del guldkorn inom vården också, helt klart. By the way, implantatet såg bra ut och kändes precis som det ska - jag var lite orolig eftersom det ibland gör ont och känns obekvämt men blev lugnad efter att kirurgen kollat.

Nu ska jag ta det lugnt några veckor innan strålbehandlingen som börjar den 19:e februari. Bygga upp mig själv, vila, promenera, sjunga, meditera, få i mig nyttig och näringsrik mat. Ja, undantaget från denna vila blir ju då att fortsätta jaga på angående dessa remisser, håll tummarna snälla ni för att allt går som det är tänkt gällande dem! Och håll en tå också för att jag slipper bli sjuk, plus en annan tå för att jag kan få landa i ett stort beslut jag måste ta... Mina rinnande ögon får jag väl stå ut med ett tag till, de dröjer en stund innan ögonfransarna vågar sig fram igen. Folk tror väl att jag gråter hela tiden men då får de väl tro det då, det kan ju vara glädjetårar! :) Förresten, vill passa på att rikta ett speciellt tack till er som orkat ta er till Brommaplan för att fika med mig på nya fiket där, utan er hade jag inte kunnat träffa någon och löpt stor risk för att bli folkskygg på riktigt. Alltså, inte för att min sambos sällskap ska underskattas på något sätt, absolut inte - han är en klippa, men det kan ju bli för mycket av det goda ibland... Och ni andra runtomkring mig är också SÅ viktiga! Med detta säger jag over and out for tonight och jag ska se till att det inte dröjer två månader till nästa inlägg. Häv ö najs wikend och pöss på er.

måndag 17 november 2014

Pappa Sture

"Nu har pappa slutat." Det är det hon säger till mig, en av min mammas bästa väninnor. Det är den femte augusti 1987 och jag sitter bredvid henne på sängen i mitt flickrum. Eller tonårsrum kanske man ska säga, i april hade jag fyllt tretton år. Och nu får jag höra att min pappa slutat. Inte slutat jobbet. Inte slutat prata i telefon. Inte slutat röka. Min pappa, min älskade pappa Sture, han hade slutat leva han.

Idag tänker jag skriva om min pappa. Det krävs sannerligen mer en än ett blogg-inlägg för att berätta om honom - han förtjänar en hel bokserie, en hel filmtrilogi, ett tusenbitarspussel - men just nu är det så här jag väljer att berätta om honom. För en dryg vecka sedan var det Farsdag och det var mycket fokus kring pappor och middagar och presenter. Själv tände jag ett ljus och tänkte lite extra på honom, men han finns egentligen i mina tankar jämt. Särskilt nu, särskilt med tanke på att vi drabbats av "samma" sjukdom. Cancern tog min pappas liv. Jag tänker göra allt för att den inte ska ta mitt.

Pappa "blev sjuk" ett par månader innan jag fick höra de där förfärliga orden av min mammas väninna den där augustiförmiddagen. Snarare så var det ju så att han i början av sommaren blev medveten om cancern som växte inom honom, den hade funnits där ett tag tyvärr. Det var såklart mamma som fick honom till läkaren, efter att han under en tid klagat på smärta i magen. Min pappa var den sortens människa som aldrig gick till läkaren. Han var aldrig sjuk, de dagar han var sjukskriven från jobbet under alla sina år kan nog räknas på ena handen. Min pappa motionerade, rökte inte och drack mycket måttligt, det var några nubbar vid högtider och någon öl enstaka gånger. Ibland tänker jag att han använde "nubbandet" som en ursäkt för att få vara i centrum och leda snapsvisorna på festerna, vilket han älskade. Och han var musikalisk, så det lät riktigt bra när han klämde i: "Vi äro små humlor vi, zum zum..." om någon känner igen..? Några av er som läser det här har nog varit med och till och med hört honom sjunga den. ;)

Ja, det visade sig ju tyvärr att min fine pappa var ordentligt sjuk och att det där magonda inte bara var lite magkatarr på grund av jobbstress. Det. Var. Cancer. Jag måste erkänna att den här tiden delvis är något diffus för mig, jag var tretton år och hela den här perioden var förstås oerhört tung för mig och resten av familjen. Så, kanhända minns jag inte alltid exakt rätt, men det spelar kanske mindre roll. Det är ju i vilket fall upplevelsen av det hela som man har att hantera sedan... Jag minns i alla fall att vi fick veta att han hade cancer och att det var någon gång i början på sommaren det året. Ni vet, då syrenerna slår ut i blom och förför oss alla med sin underbara doft. Ni vet, då alla barn är så glada för att det är sommarlov och studenterna lyckligt ovetandes springer ut i framtiden. Ni vet, då när livet är underbart. Min äldste bror tog studenten det året och om jag minns rätt så visste vi inte då, visste vi inte om det hemska i pappas kropp ännu. Åtminstone visste vi inte hur illa det var just då tror jag, för jag vill minnas att det inte låg någon direkt sordi över min brors studentfirande. Men kanske har jag förträngt det. Ett mycket starkt minne är i alla fall den stunden när vi insåg att det här, det här skulle inte sluta bra. Det där "nej-det-finns-inget-att-göra"-ögonblicket. Vi var alla hemma, förutom pappa som var inlagd på sjukhuset. Mamma pratade i telefon och det lät som att hon pratade med en läkare. Jag ville inte höra så jag flydde genom dörren för att gå ut med hunden, som jag kommer ihåg det. Ville inte vara där, ville inte veta vad läkaren skulle säga. Nästa minnesbild är att vi står i hallen, jag, mamma, mina bröder. Då vet vi. Mamma har berättat. Och det finns inga ord, bara förtvivlade tårar och kramar, kramar, kramar. Jag kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt hemskt det var just då, att vara tvungen att inse att ingen kunde göra något och att pappa snart skulle dö. Jag var tretton år. Han skulle fylla sextiotre i december.

Min pappa var sjöman han minsann i några år i sin ungdom, kan ni tänka er..? En riktig sjöman! Det finns flera bilder på honom där han bär sin sjömanskostym och han är sååå stilig. För mig är det lite som en saga, en saga som min mamma skrivit ner för hand (märk väl, FÖR HAND) i en pärm för ett antal år sedan. Min älskade mamma har sammanställt en pärm med historien om sitt liv och om pappas liv, även illustrerat med fina små svartvita bilder. Jag är sannerligen ingen materialist och bryr mig oerhört lite om "saker" men den där pärmen, det är nog ta mig sjutton det käraste jag har. Typ det jag skulle rädda först om det började brinna. Pärmen, sen sambon, sen jag - så ser min räddningsplan ut. Eller pärmen, sen jag, sen får sambon klara sig själv..? ;) OK, vi säger bara PÄRMEN helt enkelt. Jag är i alla fall grymt imponerad av min mammas insats och skulle önska alla den ynnesten att få ha sina föräldrars historia nedskriven på det sättet - både de lyckliga och sorgliga stunderna. Jag kan läsa historierna om och om igen och är lika fascinerad och tagen varenda gång.

Pappa Sture föddes på Annandag Jul år 1924. Jo, det är sant, han var ett gäng år äldre än min lilla mamma. Han var 50 år gammal när jag föddes och jag tyckte att det var jättejobbigt när man var liten och skulle prata om sina föräldrars ålder - det var väääldigt poppis ett tag att prata om det - och den vars mamma och pappa var yngst "vann", så att säga. Med facit i hand är jag ju såklart ändå jätteglad för att jag fick ha just min pappa trots att han då var den enda med grått hår, han var säkerligen mer mogen och rustad för att vara pappa än flera andras pappor som var tjugo år yngre. Det var som sagt inte ålder han dog av och han var hur pigg som helst annars, det var ju den där förbannade sjukdomen...

Den där Annandag Jul just det där året blev väl tyvärr inte en "glädjens dag" för pappas föräldrar, eftersom han var en så kallad oäkting. Min farfar ville inte ens erkänna pappa och drog kort därpå till Amerika för att aldrig mer komma tillbaka. Min farmor blev ensamstående mamma, alldeles allena därute i de djupa skånska skogarna. Farmor fick i alla fall hjälp av sin egen mamma, men sedan när farmor träffade en ny karl så slängde han ut lilla pappa ur huset när han var i 6-årsåldern. Stabil och trygg styvfar den där mannen, verkligen. Därefter följde en period av boenden hos olika bekanta och släktingar, trots att ingen av dem vare sig ville eller hade råd att ta hand om pappa. Grannarna i bygden såg att han blev illa behandlad och till slut grep barnavårdsmannen in (som det hette på den tiden...) tack och lov och han fick komma till ett snällt äldre par. När farmors man - den fantastiske styvfadern - sedan plötsligt gick bort några år senare, så tog hon hem pappa till sig igen. Hon såg till att han fick gå i skolan och i skolan fick han också ett extra glas mjölk, eftersom barnavårdsmannen beordrade detta så att den lille sparven fick växa på sig lite...

Den unge sjömannen Stures dröm gick i uppfyllelse när han i slutet av 40-talet fick möjlighet att korsa de sju haven och göra en riktig långresa. Han var så lycklig över att få uppleva både Syd- och Nordamerika och han fick vara med om många äventyr, I can only imagine den unge blonde spillevinken på drift på Copacabana... ;) Och tuffandes upp för Mississippi i en riktigt gammal hjulångare, vilken grej! En annan i och för sig något mindre äventyrlig grej, var när han under utbildningen med flottan var i Stockholm och gick ut och dansade på Nalen (förutom sång och musik var dans en av hans passioner), blev försenad till transporten när de hade stängt och spenderade natten sovandes i en telefonkiosk... Man får väl hoppas att telefonkioskerna var lite mer rejäla på den tiden! Pappa utbildade sig sedan vidare och blev socionom (torparsonen blev akademiker minsann!), började jobba, träffade min vackra mamma och bildade familj och köpte hus - the rest is history och han fick leva sin dröm.

Vem var han då, min pappa? För mig var han den som läste H-C Andersens sagor för mig på kvällen innan jag skulle sova. Den som kom när jag ropade från sängen och ville ha ett glas vatten. Den som sa att jag fick vara hemma och vila från skolan när jag kände mig sjuk och mamma tyckte att jag var "pjallig". Den som sjöng "Säg mig du lilla fågel" för mig alla tusen gånger jag bad honom om det. Den som spelade födelsedagssången på munspel alla mina tretton första födelsedagar. Den som lärde mig uppskatta naturen och som själv aldrig försatte ett tillfälle att få komma ut i skog och mark. Den som skjutsade mig hem från skolan på sin pakethållare när jag varit och hälsat på honom på jobbet. Den som tog kommandot vid middagsbordet när det blev tjafs mellan oss syskon genom att säga att han skulle gå ut och sätta sig i garaget/alternativt utbrast han enbart "jädrans tomtar" (då visste vi att han menade allvar). Den vars stora gråa lockiga hår jag grävde ner näsan i och jag kände den där trygga "pappa-lukten". Den som absolut inte kunde sitta still under en fotbollsmatch utan hoppade runt som en liten loppa i sin gröna TV-stol. Den som skrev de bästa julklappsrimmen på allas julklappar. Den som tröstade mig när jag som tolvåring inte fick vara med i "gänget" och han sa att jag fick vara med i hans gäng... Framföralllt var han Den Maken och Den Pappan som älskade och respekterade sin fru och sina barn villkorslöst och med hela sitt hjärta. För honom hade verkligen inte det här med familj varit något självklart, så när han väl fick sin "egen" familj betydde det allt för honom.

Det är så otroligt många saker jag skulle ha velat prata med honom om. Så mycket jag skulle vilja höra honom berätta om. Jag skulle också önska att jag kunde vrida tillbaka tiden till den där sommaren 1987 och att jag hade kunnat vara mer närvarande. Så mycket som inte blev sagt, trots att slutet närmade sig. Men, jag var tretton. Vi var en familj i kris, min mamma hade sin förtvivlan och sorg att kämpa med och det hade även mina bröder. Vi/jag hade behövt hjälp med att inse vad det var som skulle hända. Men den hjälpen fanns inte där, inte för mig i alla fall. Och mina trettonåriga kompisar, vad skulle de säga..? Minns att en av min bästa kompisar sa "Jag beklagar" till mig i omklädningsrummet efter fotbollsträningen, precis efter att pappa hade dött. Jag antar att jag sa "Tack". Jag minns också alla tårfyllda ögon som tittade på mig under begravningen när alla gick förbi för att lägga en blomma och visa oss i familjen sitt deltagande, men att det var som att jag var någon annan. Att jag inte var där på riktigt liksom. Och sedan när skolan kom igång någon vecka senare, hur alla smög längs korridorerna och inte vågade titta på mig, än mindre säga något. Det var hemskt. Vid nåt tillfälle var det en vuxen person som kom fram till mig vid mitt skåp i skolan och presenterade sig som "kurator". Kura...va..? Sedan försvann hon typ och så var hon väl där varannan tisdag mellan 13-15. Vad ska jag säga, jag hoppas att det är bättre med den där biten idag med stöd från skola och så. Något säger mig att det tyvärr nog inte är så mycket bättre, men jag hoppas jag har fel.

Nu vill jag lägga fokus på att detta inlägg var en liten hyllning till Pappa Sture, även om jag kom in på andra saker där på slutet. Jag är oändligt tacksam för att mamma har skrivit både sin och hans historia och det är naturligtvis extra viktigt eftersom han försvann så tidigt i mitt liv. Lilla fina pappa, en kämpe och en obotlig optimist som minsann visade alla att det inte behöver spela någon roll vilka ruttna förhållanden man kommer ifrån - med vilja och envishet kommer man långt!  Och den kärleken till livet och den positiva inställningen han hade fanns med honom ända till slutet. En av de drömmar han fortfarande hade var att få åka till Indien och se de heliga kossorna på gatorna - tyvärr hann han inte med det och jag åkte i hans ställe 2001. Han hade tänkt åka när han blev pensionär och nu avslutar jag med några av de ord min mamma skrivit till mig och mina bröder i pärmen: "Av detta lär er, att vänta inte att uppfylla drömmar tills ni är pensionärer, för man vet aldrig om man får uppleva den dagen...". Visst är hon väl allt bra klok min kära lilla mamma..? :) 

torsdag 6 november 2014

"Har du barn..?"

Gulletussan. En av Mia Skäringers karaktärer i SVT:s "Mia och Klara". Gulletussan jobbar som hårfrisörska, hon får en kund och hon frågar kunden efter ett par minuter just den frågan: "Har du barn..?". Kunden, som spelas av Klara Zimmergren, svarar lite tyst och uppgivet: "Nej, det har inte blivit så...". Gulletussan ser på kunden med medlidande i blicken och beklagar genom att säga: "Vad synd då, barn är ju ändå meningen med livet!" Har ni inte sett klippet så klicka nedan (om det funkar annars sök på Youtube, SVT: Mia och Klara - Gulletussan om barn):

http://www.youtube.com/watch?v=w5yTT6GpFQ4

Jag gillar verkligen Mia och Klara och har skrattat gott åt bland annat just det klippet. Och jag skrattar fortfarande åt det, men för mig finns det också en annan sida. Dels befinner jag mig i precis den där "nej-det-har-inte-blivit-så"-kategorin och det är inget jag/vi har valt. Dels är det ju nu allmänt känt att även Klara Zimmergren själv befunnit sig i den situationen, som hon så innerligt och öppet men även skämtsamt berättar om i sin bok "Längtan bor i mina steg". Läs den ni som missat den, man behöver inte ha kämpat med ofrivillig barnlöshet för att ändå verkligen kunna uppskatta den. Jag både skrattade högt och grät så att sidorna blev alldeles blöta när jag läste den. Satt på vår soliga balkong med ett par glas vin några dagar i somras och plöjde mig igenom boken. Grannarna trodde väl att jag fått nåt anfall av extremt snabbt pendlande manodepressivitet, men då fick de väl tro det då. Jag bjuder på det. :) Detta var innan jag fick mitt cancerbesked och ett par veckor tidigare hade jag gått igenom ett smärtsamt missfall, så jag var väl också lite lätt känslig just då. Och hela min tankevärld upptogs av just detta, att kunna få bli mamma.

Ofrivillig barnlöshet. Oförklarlig barnlöshet till och med, det finns alltså ingen förklaring till att vi inte kunnat bli gravida på naturlig väg - vi har utretts och konstaterats vara ytterst välfungerande ur reproduktionssynpunkt. Det är i denna oförklarlighet vi befinner oss i sedan ett par år tillbaka. Och just den där frågan som Gulletussan ställer, den har man ju fått tusen gånger i olika sammanhang. Precis som Klaras karaktär så har jag svarat ungefär sådär som hon gjorde. Eller en annan klassiker: "Nej, inte ÄN...". Nio gånger av tio svarar folk då: "Nähä, men det kommer säkert sedan!". Och jag vill bara slå den där personen på käften just då. Ursäkta, men så har det ibland känts de senaste åren. VADÅ SEDAN..??? Var ligger "sedan" någonstans och hur f-n hittar man dit?? Kan du ge mig en karta och peka ut platsen "sedan" eller..?? Så vill jag ibland säga, men det är klart jag inte har sagt på det viset. Jag har bara lett lite tappert och svarat att jo, visst, det kommer nog sedan... Säkert. Ett tips, om ni ställer den frågan och får det där svaret - vilket ju kan hända  ibland - så svara inte sådär klämkäckt. Om ni märker att stämningen blir lite tryckt, så säg bara ok och byt samtalsämne istället. Om nu inte personen själv ifråga väljer att utveckla frågan om barn, vill säga. Personer i min sits brukar också vara rätt bra på att själva byta samtalsämnen när den där frågan kommer, men som sagt, svara inte "Näha, men det kommer säkert sedan!"...

Vet ni, på sistone har jag faktiskt börjat säga sanningen ibland när "barnfrågan" kommit upp. Och sanningen är ju den att vi helt enkelt är oförklarligt barnlösa och har gett oss in i den berömda "IVF-karusellen" (för er som kanske inte vet vad IVF är så googla det, lite för komplicerat att redogöra för det här). Jag har börjat säga som det är, för det är sannerligen inget att skämmas för. Det är så många fler än man tror som har samma typ av problematik så varför ska det vara så fruktansvärt tabu att säga som det är? Varför ska någon behöva känna sig misslyckad och att man inte passar in "samhällsnormen" bara för att det inte bara varit att trycka på en knapp och bli gravid..? För känslor av misslyckande kan lätt dyka upp när det gäller det här. Även om, som i vårt fall, det inte är något "fel" på oss. Jag respekterar och förstår absolut om man inte vill berätta för att man själv tycker att det är för privat att prata om, eller att man inte vill att folk ska veta för att vara tvungen att svara: "Nej, det blev inget den här gången heller..." när ens omgivning frågar en hur det går. Det kan naturligtvis kännas stressande. Men de som inte vill berätta för att de känner sig misslyckade eller för att det är så att säga "tabu" att prata om det, de känner jag starkt med och önskar att de inte skulle behöva känna så. Trots att jag kämpar med det själv.

Så här långt in i inlägget vill jag poängtera att jag bara kan beskriva och stå för MIN upplevelse av hur det är att leva med en ofrivillig, oförklarlig barnlöshet. Det här är min berättelse och jag gör mig inte till taleskvinna för andra som befinner sig i en liknande problematik. Alla har rätt till sina egna upplevelser och det ska gudarna veta att även om det finns en gemensam nämnare, så finns det så många olika sätt det kan kännas på och lika många sätt att hantera det på som det finns människor. Så har jag fått det sagt, det är viktigt. Det går inte att generalisera och respekten för individers olika känslor och upplevelser av något är fundamentalt. Jag vill också poängtera, innan ni läser vidare, att jag inte på något sätt menar att kritisera er som har förmånen att ha fått barn och att ni gärna vill prata om och berätta om dem ibland. Beträffande er som är mina vänner så vill jag självklart att ni emellanåt delar med er av hur det är att vara förälder och vad era barn gör. Och jag har för längesedan förstått att det verkar kunna vara en enorm utmaning att vara förälder och det inte bara är puttinuttigt och gulligt. Jag fattar det. Så att ingen tar illa upp, men nu vill jag dela MIN historia om hur det är för mig att befinna mig på den andra planhalvan. Bara ni inte säger till mig att de är meningen med livet (i alla fall inte den enda!), för då fanns det ingen mening med era liv innan ni fick barn. Vilket skulle vara lite tragiskt. Och ni skulle också i så fall underförstått mena att alla som inte har barn lever meningslösa liv. Vilket inte är fallet.

Alla är gravida. Nej tänker ni, alla är inte gravida, knasiga Lilla Be! Jo. ALLA är gravida, på riktigt. Eller har precis fått barn. Så uppfattar jag världen just nu. Stora magar och barnvagnar, precis överallt. Artiklar i tidningar, program på TV, allt handlar om barn och barnfamiljer, om att vara förälder, om hur man ska få ihop livspusslet med barn och så den allra viktigaste frågan - hur länge ska barnen egentligen få sitta framför datorn varje dag? Jag vill bara försöka få er att förstå hur det kan kännas, givetvis begriper mitt intellekt att det inte är så som jag just beskrivit det men känslomässigt är det en annan femma. Och det är tufft. Det är förbaskat j-a tufft ibland att från att i våras ha blivit gravid på första (!!!) IVF-försöket, sedan få missfall ett par månader senare och som pricken över i:et få ett cancerbesked efter ytterligare en månad. Jag har sällan varit så lycklig som när jag blev gravid, jag svimmade nästan av lycka. Och jag har sällan varit så bedrövad som när jag fick missfall. Och ja, när jag fick cancerbeskedet, då svimmade jag nästan också. Men inte av lycka, inte.

Jag kan ju säga att mitt livsfokus ganska så snabbt förändrades när jag fick beskedet om min sjukdom. Från att ha varit helt fixerad vid att bli förälder så handlade det plötsligt om att överleva. Samtidigt så måste jag säga att önskan om att bli förälder nästan delar förstaplatsen om önskan att bli frisk, på listan över vad jag drömmer om i framtiden. Men, givetvis så är mitt fokus och mitt mål just nu att bli FRISK och vinna över den här f-ing cancern. Det finns inget som är viktigare i nuet. Och det finns fortfarande en chans att jag kanske kan bli gravid igen, att jag kanske kan få uppleva drömmen om att bli mamma Det är delvis det hoppet som håller mig uppe, när den förgörande svärtan vill dra ner mig i sitt hål. Jag vill dock säga att ett cancerbesked ändrar livsperspektivet i grunden och vidgar det enormt. Visst, tanken på att kunna bli förälder är hisnande och jag vill ju det så innerligt gärna, men samtidigt är tanken på att det kanske inte lyckas lika smärtsam längre. Så tänker jag just nu. Jag vill bli frisk och få leva, det finns inget som överträffar den strävan och det hoppet. Och skulle det inte bli några barn, så tänker jag att jag förhoppningsvis kan få ett härligt och innehållsrikt liv ändå. Men, låt oss nu ta ett litet steg i taget...

Idag har varit en bra dag, med bland annat en stärkande promenad runt sjön med en av mina allra finaste ("Det är så hälsosamt och stärkande vid Lillsjön" - ni minns väl den gamla slagdängan men den handlar om fjällen - nåväl, Lillsjön är mina fjäll!). Och jag hade flera roliga dagar förra veckan, trots superlågt immunförsvar. Jag är så enormt tacksam för mina bra dagar, det går inte att beskriva hur det känns att få känna den där känslan. Att verkligen känna att idag, idag mår jag bra. Gårdagen kanske var tuff och morgondagen vet jag inget om, men just den här dagen fick jag som en gåva. Och jag njuter sååå av dessa honungsögonblick.

Imorgon får jag provsvar från dagens blodprov och hoppas jag ska vara fit for fight för måndagens batalj, den tredje i ordningen. Imorgon ska jag också gå en smink-kurs som vi skalliga, ynkliga små cellgiftspatienter (och en del saknar ju även ögonbryn och ögonfransar vilket nog även jag kommer att göra om ett tag) har förmånen att få gå via Landstinget tack vare ett antal make-up företag som sponsrar. Det kommer ju att bli hur kul som helst, haha, ni som känner mig vet ju att det enda jag äger och använder i sminkväg är typ en billig mascara. Och om jag lyckas skaka fram något ur den nästan alltid tomma behållaren, så är det ett mirakel om jag får det att fastna på fransarna utan att jag ser ut som någon som ska gå på Halloweenfest. Mooohahahahaha... Well, det finns alltså förutsättningar att även morgondagen får innehålla lite honung! Ha det fint alla och en extra eloge till er uthålliga som orkat läsa hela det här inlägget. Det var viktigt för mig att få dela det här i alla fall och jag hoppas att åtminstone någon av er har kunnat ta till sig och känna in mina ord. Goderafton, nu ska jag relalalaxa lite med att kolla på "Die hard 2", kvalitetsfilm minsann. Man kan alltid räkna med John McClane, han är ju lite som Mc Gyver faktiskt. Stabila grabbar. ;)

I




lördag 25 oktober 2014

Meditera mera

Jag vaknar i grått morgonljus som letar sig in i rummet, förbi rullgardinen. Först vet jag inte var jag är, men så hör jag det svagt pingande ljudet igen. Ping... ping... Just det, jag är ju på meditationsretreat! Och jag drar mig till minnes att det under gårdagskvällen bestämdes att en person skulle ta ansvar och väcka alla med två små mini-cymbaler, lite diskret utanför dörren. Jag tänker tacksamt att vad bra att de där cymbalerna är så små och att de inte befinner sig precis bredvid mitt öra, sträcker på mig och ler för mig själv. Jag känner redan att det här kommer att bli en bra helg.

Efter att ha mått rätt pissigt i nästan två veckor hade jag på torsdagen förra veckan fått klartecken av min läkare att åka iväg på mitt lilla äventyr, mina värden var bra och det fanns inga hinder för mig att fara till skogs för att meditera ett par dagar. Några dagar tidigare kändes det som att det skulle vara en omöjlighet att genomföra retreaten, så jag var så glad när jag på fredagseftermiddagen trots allt kunde ge mig iväg. Och så tacksam för det vänliga bemötandet och tålamodet från arrangörernas sida, jag fick till och med ett eget rum (att dela rum är annars det vanliga). Direkt när jag anlände till den lilla gården på landet infann sig en mjuk stillhet och en lenande ro i min lilla kropp. Deltagarna var en blandad grupp med olika bakgrund och i olika åldrar, helt vanliga människor som precis som jag behövde fly undan vardagen ett tag. Under hösten har jag gått en introkurs i buddhism och buddhistisk meditation och denna retreat var också som en introduktionshelg, men jag upptäckte att det ju var något helt annat att vara några dagar på ett lugnt ställe och verkligen fokusera på meditationen än att en gång i veckan under en period fara till en tillfällig kurslokal på Söder.

Delar av retreaten tillbringades under tystnad, bland annat några av måltiderna. Till en början kändes det ju lite lätt märkligt att sitta med ett gäng främlingar och äta utan att säga ett ord - särskilt som jag inte så sällan tar på mig rollen som "the ice-breaker" i ett nytt sällskap och ibland lite lätt desperat försöker hålla igång ett samtal - men det visade sig vara oerhört befriande efter ett tag. Ni kanske tycker det här låter hur flummigt som helst och då får ni väl tycka det, men det som hände var att jag liksom plötsligt upptäckte vad maten smakade och hur den kändes. Ja alltså, inte för att mina smaklökar vanligtvis per automatik bedövas bara för att jag för en konversation med någon över matbordet, men det här var helt enkelt en annorlunda upplevelse. Och situationen i sig skapade verkligen en närvaro i det man gjorde, att vara uppmärksam på vad man höll på med. Det är ju inte sällan man idag förväntas att göra om inte tre så i alla fall två saker samtidigt och det finns hela tiden en riktining och en tanke framåt. Vi klarar inte riktigt av att stanna upp ibland helt enkelt. Stunderna av tystnad under måltiderna utvidgades till att omfatta längre perioder och en hel del av helgen var således våra läppar beseglade, inte bara under meditationen. Det var en utmaning helt klart men något jag också upptäckte vara enormt vilsamt, att dela en tystnad med okända personer på ett behagligt sätt.

Helgen dominerades av olika meditationspass och dels använde vi en teknik där man riktar uppmärksamheten mot andningen, dels en teknik där man typ tänker goda tankar om sig själv och andra. Ni som är nyfikna får höra av er om ni vill veta mer, eller gå en introkurs/åka på introretreat ni också. :) I alla fall kände jag verkligen att jag fick möjlighet att lära mig ännu mer om dessa två tekniker och jag fick helt klart mersmak. Dagarna på landet bjöd även på stimulerande samtal med dem som var där och intressanta diskussioner om etik och förhållningssätt till livet. Och jag som numera blivit lite lätt promenad-fixerad såg naturligtvis till att få mig en rejäl skogspromenad trots höstregnet, fick till och med trevligt sällskap av en av de andra deltagarna. Hon tyckte väl synd om mig eller nå't och hon var väl orolig att det där lilla skånska skalliga knyttet skulle gå vilse bland alla träden, så hon förbarmade sig väl...

När jag kom hem i söndags kväll kände jag mig ordentligt påfylld med positiv energi och kraft. Inför min andra cellgiftsbehandling i måndags kände jag mig lugn, jag gick dit ensam och med tillit till mig själv. Årsdagen av min älskade brors död, som jag ju skrev om för er som är mina vänner på FB, klarade jag bättre än väntat. Jag trodde att jag skulle vara helt knäckt i tisdags både fysiskt och psykiskt, men det gick ändå bra. Jag hade på sätt och vis gråtit ut en massa tårar en vecka tidigare, då jag mådde så förfärligt dåligt på grund av förkylningen och alla jobbiga tankar. Tisdagen var såklart sorgsen och jag tände ljus och mindes min bror, men sorgen var inte så förtvivlad som den ibland kan vara. Det känns som att retreaten verkligen hjälpt mig och hela den här veckan har varit färgad av lugnet förra helgen, jag åker gärna på retreat igen. Jag samlar på saker som gör mig gott och detta med meditationen och det buddhistiska förhållningssättet är i nuet verkligen En God Sak. För mig.

Annars mår jag helt OK såhär efter drabbning nr 2 på Radiumhemmet i måndags, har ägnat veckan åt vila varvat med promenader (är lite besatt av att promenera som sagt...). Magen lever förvisso sitt eget liv och den kör väl sitt eget race kanske man kan säga, för er som nu vill notera detta. Men, jag hoppas i alla fall slippa annat skit och mög som infektioner och dylikt och hoppas på att sprutorna jag nu ska ta i ett antal dagar ger mitt immunförsvar den skjuts det behöver för att orka med. Nu ska jag och magen hålla en liten konferens om vad vi eventuellt kan enas om att stoppa i oss ikväll. Jag hoppas på en konsensuslösning som gynnar oss båda. En lösning som smakar och gör gott vill säga. :) Och så tar ni och kramar om varandra lite extra därute i höststormen, sådetså. Kraaam!

fredag 17 oktober 2014

Får det lov att vara en liten peruk idag kanske..?

Jag har blivit med peruk! Grattis till mig, hurra!! En peruk med lååångt, rakt, rött hår. Ett sådant hår jag alltid drömt om. Nog för att jag haft rött hår - har haft de flesta färger och frisyrer - men inte så långt och eftersom jag har lockigt hår så känns ju rakt hår hur coolt som helst. Inga plattänger här inte, bara till att trycka dit peruken på huvudet och sedan är det klart! Hihi. Och det var väl i rättan tid också, kände i början på veckan hur håret började falla av rätt rejält... Mycket märklig känsla, tänk er att föra handen genom håret och få med sig ett antal tusen hårstrån. Det kan ju kännas lite lätt tragiskt, men jag var förberedd så det var OK. Bara en märklig känsla som sagt.

Det finns ett antal ställen som kan hjälpa till med peruk i Stockholm, som accepterar en rekvisition från Landstinget. Jag tycker verkligen det är förmånligt att få bidrag för att köpa en peruk då man genomgår en behandling som innebär att man helt enkelt blir skallig, plus i kanten till Landstinget för det. Man får en lista på olika ställen man kan vända sig till, men hur lätt är det att veta vilka som är s a s "bäst"? Och som min kontaktsköterska sa som gav mig listan; "Ja, den är ju inte helt uppdaterad den här listan och den har ju några år på nacken, så helt säker kan man inte vara vilka som finns kvar..". Eh, nähä. Och man skulle inte kunna tänka sig att uppdatera den där listan kanske..? Lite minus till Landstinget för det. Så här är det ju också, kära ni, att när man befinner sig i den här situationen så har man inte jättemycket ork och lust att fara stan runt för att jämföra peruk-ställen. I alla fall hade inte jag den orken och lusten, jag kan ju bara prata för mig själv. Men, det jag då gjorde var att jag för ett par veckor sedan stegade in på Bröstcancerföreningen Amazonas kansli (de har öppet mellan 10-14 varje dag och det är bara att gå dit och ringa på) för att höra med dem om de hade några tips. Jag möttes av tre kvinnor, två i den äldre kategorin och en något yngre. De var supergulliga alla tre men de äldre hade inte så bra koll angående peruker, den yngre tog sig tid dock tid och pratade med mig om både peruker och annat. Hon tipsade mig om Rapunzel (fanns inte med på listan), som för er som inte känner till det är ett ganska nytt företag startat av en ung tjej och de har huvudkontor i Umeå. De satsar mycket på hårförlängning, men har även peruker. Sagt och gjort, inget att fundera över, jag marscherade bort till Rapunzel och bokade tid. Och jag fick tid som nu i onsdags, ett par veckors väntan men det gjorde inget.

Så kom då äntligen onsdagen och jag hade med mig sambon som smakråd, även om han tycker jag passar i allt. Han är ju för go´måste jag säga, han får mig alltid att känna mig fin oavsett. Vi blev mottagna av två tjejer och fick gå in i ett särskilt rum (lite VIP-känsla på det faktiskt) där det hängde ett gäng peruker på väggen. Det första som hände när vi kom in i rummet var att jag bad dem raka av håret, tyckte det var lika bra. Och det gjorde de så gärna utan extra kostnad, men de frågade lite oroligt om jag verkligen var beredd. Jajamän sa jag, kör på bara! Sedan tog den ena tjejen fram en mörkbrun page-liknande peruk, som hon satte på huvudet på mig. För er som inte vet så hade jag innan rakningen kort mörkt hår, klippte och färgade håret svart för en månad sedan ca som en förberedelse på att jag ändå skulle tappa håret. Förut hade jag blont axellångt, men har haft kort hår flera gånger tidigare så det var inga problem att klippa av det. Tjejen som tog fram peruken tänkte väl att mörkbrunt var min naturliga hårfärg och att jag kanske ville ha en lite kortare peruk, eftersom jag ju hade kort hår. Men, hon blev snabbt informerad om min hår-historik med alla färger och former jag haft och jag bad henne om något åt det röda hållet. Då satte hon den där fina röda långa raka peruken på mitt huvud och vips så var det klart! Både jag och sambon blev förtjusta och den röda färgen plockade fram min hudton och mina ögon på ett fördelaktigt sätt, om jag får säga det själv (och det får jag väl :)). Tjejerna blev förvånade att jag bestämde mig så snabbt, men skred sedan glatt till verket med att fixa/klippa till den så att den passade mig. Plötsligt hade jag ett hårsvall som jag sällan haft förut, äkta hår dessutom! Det ger en naturligare känsla och look, jämfört med syntet-peruker. Jag fick veta att det äkta håret de använder kommer från Indien och Ryssland. Och nu vet jag inte hur PK det är att köpa en peruk med äkta hår, men jag hoppas på att allt fungerar som det ska i export-kedjan och att de som säljer håret får vettigt betalt för det... Och just nu orkar jag inte vara riktigt 100% PK faktiskt, men som sagt, jag är i alla fall mycket tacksam för att det fanns en sådan fin peruk att köpa. Och rekvisitionen täckte nästan beloppet precis, fick betala 15 spänn extra men det var det värt. :) Kan varmt rekommendera Rapunzel om någon som läser detta behöver tips!

Well mina damer och herrar, det var peruk-historien det! Just nu är jag ganska nöjd med att ha lite stubb och har inte använt peruken sedan i onsdags, men känns skönt att kunna ha den sedan när mitt huvud blir som en glänsande biljardboll man kan spegla sig i...

För övrigt mår jag idag mycket bättre än på länge och snorar nästan inte alls, jag slapp illamående som sagt - peppar peppar igen - men drabbades av världshistoriens värsta förkylning som  hittills hållit i sig i fjorton dagar hej och hå. Har även drabbats av andra lite lätt påfrestande (dagens underdrift) åkommor som jag inte går in på här, besparar er dessa detaljer faktiskt... Allt är i alla fall bättre nu och vi hoppas det håller i sig! Nu åker jag ut i skogen och mediterar över helgen, har hakat på en retreat lite spontant och ser fram emot lugnet, naturen och meditationen. Hoppas på en fridfull och berikande helg, jag lär ju dela med mig av hur det var i nästa inlägg kanske... :) På måndag är det dags för min andra cellgiftsbehandling (tänk att det redan gått nästan tre veckor) och igår var jag hos läkaren, som sa att mina värden är bra och således ska kroppen vara redo för denna drabbning nr 2. Håll tummarna kära ni för att allt ska gå bra även denna gång och att biverkningarna inte blir alltför illa. Peace, love och trevlig helg till er alla!

torsdag 9 oktober 2014

Änglar i vardagen

"Hej, jag skulle behöva frysa mitt gym-kort." Kliver in på gymmet tidigare i veckan, är helt slut efter en intensiv morgon med provtagning och annat och förkylningen stormar runt inne i mig. Men, jag hade bestämt mig för att innan jag åkte hem denna dag så skulle det här med gym-kortet ordnas, skulle gjorts för längesedan. Femhundra spänn i månaden kan jag absolut lägga på något annat än på att INTE gå och träna, man blir ju inte förmögen av att vara sjukskriven direkt.

Jag ser väl ut som ett litet ynk när jag piper fram mitt ärende i mina röda plysch-byxor, stor blå tältjacka, blek och snorig som bara den. Bakom disken står en tjej och en kille ur personalen, som glatt tittar ner på mig när jag låter dörren gå igen bakom mig och närmar mig med sköldpaddesteg. Ja alltså, de tittar bokstavligen ner på mig, ni förstår disken är rätt hög och jag är fortfarande rätt liten med mina 1,53 cm - jag får ju ofta lust att lägga hakan på olika typer av diskar bara för att det skulle kännas helt naturligt för mig och det skulle nog även vara lite vilsamt. Och sen den där: "Och då ställde sig B upp och slog näven i tröskeln!" Den har man ju hört ett par gånger, höhöhö... Men, tillbaka till det som inlägget började med, jag har för längesedan blivit vän med min höjd över havet gudbevars, nu handlade det ju om frysningen av gym-kortet.

Tjejen vid disken utbrister spontant "Åh vilken fin mössa du har, var får man tag på en sådan?" Jag känner en liten värmestöt i bröstet, hon såg inte mig som det vrak jag själv såg mig som i denna stund, hon såg min fina färgglada mössa jag köpt i Ecuador. Och hon såg på mig med en genuin glimt i ögat och log brett. Jag berättar var jag köpt den och hon berättar att hon varit i Bolivia och vi pratar på lite. Killen i kassan börjar febrilt processen med att via datorn försöka frysa mitt kort, han ursäktar sig med att han är ny och förstärkning tillkallas. En muskulös man med pondus kommer dit och tar kommandot och säger något till killen att kort bara fryses centralt via kundtjänst, sedan ser han på mig där jag står med mitt skrynkliga läkarintyg och frågar: "Och vad är det för fel på dig då..?" Han var absolut  inte otrevlig eller så, men nog bara lite trött på att jag inte ordnat det här via kundtjänst (vilket jag inte visste att man skulle göra). Och jag säger som det är: "Jo, det är så att jag fått bröstcancer och går på cellgifter, så tyvärr kommer jag inte kunna träna så mycket på ett tag...". Jag menar, det står ju i läkarintyget också och det är ingen hemlighet. Jag ser hur alla tre ser allvarligt på mig och drar efter andan. Jag vet inte vad de hade väntat sig att jag skulle säga, men det jag sa var uppenbarligen chockerande för dem. Den glada tjejen frågar omedelbart mig om hon får ge mig en kram. Värmestöten jag tidigare fick sprider sig vidare i kroppen, som en lenande kopp te med lite honung en kall höstdag. Jag säger att jag tyvärr är infektionskänslig och måste vara lite försiktig med kramar, men tackar ändå. Haha, vad märkligt att liksom tacka nej till en kram sådär kom jag att tänka på nu, men det var ju klokt av henne att fråga istället för att utan att tänka kasta sig om halsen på mig (den typen av personer finns ju också och det kan ju kännas lite för mycket ibland). De andra säger något om att: "Oj, vad tufft för dig..." och börjar fixa frysningen av kortet, medans tjejen springer och hämtar sitt visitkort. Hon ger det till mig och säger att när - med betoning på NÄR - jag blir frisk, då ska hon se till att hjälpa mig igång igen med träningen. Hela hennes uppenbarelse utstrålar vänlighet och styrka, styrka som hon i denna stund lyckas förmedla till mig. Och hon är på riktigt, det finns inte ett uns av falsk inställsamhet i henne i den stunden. Min telefon ringer och det är från Radiumhemmet så jag måste svara, så jag tackar så mycket för hjälpen och släpar mig ut i höstregnet.

På kvällen mailade jag henne och tackade för hur hon hade bemött mig, jag tackade för att hon var min solstråle den dagen. Jag tänker att vi är så otroligt bra på att klaga och på att låta folk veta när de gjort något fel, vi är mindre bra på att ge positiv feed-back. Hon svarade att hon blivit jätteglad för mitt mail och skickade mig ytterligare pepp och uppmuntran. Win-win situation, vi hade gjort varandra glada.

Just den dagen var hon min ängel i vardagen. Jag har tack och lov flera fina änglar runt omkring mig i min tillvaro, mina nära och kära och alla som peppar och stöttar och min sambo såklart, ni som följer med mig på läkarbesök, promenerar med mig, lyssnar på mig och får stå ut med diverse humörsvängningar från min sida. Älskar er allihopa. Men ibland är det just de här vänliga främlingarna som lämnar extra avtryck, som får en att tro på mänskligheten liksom. Ja, ni fattar vad jag menar, det finns tyvärr så många idiots out there och ibland blir man ju lätt desillusionerad, men det finns gott också. Massor av goda krafter finns det faktiskt.

Och så är det ju det här nu med att det är oktober och att det denna månad läggs extra mycket uppmärksamhet på bröstcancer i olika forum. Och min ambivalens kring det. Min törst efter att få veta allt positivt och mina desperata försök att undvika att konfronteras med det som är negativt. Och det här med att jag inte ÄR min cancer, att jag fortfarande är JAG med allt vad det innebär, men att sjukdomen ändå är så ständigt närvarande. Jag är ju mitt uppe i den och i behandlingen. Och jag har ju valt att vara öppen med sjukdomen och med vad jag går igenom. Det hjälper mig mycket att dela med mig, att skriva. Men jag jobbar också på att inte tappa bort mig själv. Att inte rusa fram i 190 km/h och inte våga stanna upp. Igår köpte jag i alla fall en meditationspall på meditationskursen. Den är enkel och liten, som något jag själv skulle kunna ha gjort på träslöjden i 3:an för hundra år sedan,  men den är min och den symboliserar lugn. Och den kommer att hjälpa mig att stanna upp. Balansera. Andas. Vara. Nu.

söndag 5 oktober 2014

Duracell(gifts)kanin-veckan

Imorgon är det en vecka sedan min allra första cellgiftsbehandling. Söndag kväll den 28/9 var väl inte en av mina mest harmoniska kvällar i livet, huvvaligen vad det kändes gruvsamt att tänka på vad måndagen skulle innebära... Inte heller var det väl direkt party-party att fara iväg till sjukhuset på måndag morgon. Men, samtidigt kändes det som att ja, om jag nu ändå måste göra det här, så är det ju lika bra att köra på! Och ensam var jag ju inte i alla fall. Min allra bästaste sambo var med - the one and only faktiskt - tack och lov. Och min maskot Tummen förstås (nej-jag-är-inte-fem-år-men-man-får-ha-maskot-ändå-när-man-ska-få-cellgifter).

På sjukhuset blev jag väl mottagen. Fick ligga i ett rum för två och det var en skärm mellan sängarna, för att skapa lite avskildhet typ (även om den andra patienten inte riktigt greppade detta koncept utan babblade på mer än lovligt om sig själv och sin sjukdom...). Sköterskan förklarade lugnt och pedagogiskt för mig och för sambon vad som skulle hända och så satte det igång. Vätskor som droppade in i mig, in i den lilla tunna slangen som sträcker sig inuti mig från överarmen in i bröstet. Min PICC-line, som det kallas, som ska sitta insatt under hela cellgiftsbehandlingen i ca 4,5 månader. Först kändes det ju lite som att ha en liten alien inopererad med den där PICC-linen, men jag vande mig snabbt. Bara lite meckigt att den ska rengöras och läggas om varje vecka på vårdcentralen. Men gudars skymning, värre saker kan man ju vara med om! Nåväl, jag låg där och såg droppar röda som hallonsaft rinna in i mig, sedan transparenta. Det kändes inget, jag blev bara lite kall och låg inlindad i tre av landstingets vackra gula filtar. Sambon fixade fika, jag slumrade, tittade ut genom fönstret, försökte ignorera grannens babbel. Då och då kom sköterskorna och tittade till mig, alla såg typ likadana ut med lång hästsvans och frågade samma fråga: "Vilken sköterska är det som har hand om dig idag då..?". Jag svarade tålmodigt alla fem gångerna och var i alla fall tacksam för deras mjuka tonfall och milda uppsyn. Efter tre timmar var det klart och vi fick äntligen åka hem. Första behandlingstillfället - check! :)

Väl hemma började Den Stora Väntan På Illamåendet. Jag hade hört historier om folk som mått jätteilla och kräkts av cellgifterna och visste ju att detta är en av flera biverkningar man kan få. Och givetvis, som den katastrofvisionär som jag kan vara, så trodde jag såklart att jag skulle få ligga med huvudet i toaletten hela första veckan. Och jag väntade...och väntade...och väntade... Men kan ni förstå, illamåendet kom aldrig. Tror fortfarande knappt att det är sant. Visst, jag fick såklart mediciner (kortison bl a) mot biverkningarna och nog har väl lilla magen varit i olag både fram och tillbaka, men inga större problem - peppar peppar. Det som istället inträffat i veckan är att jag av kortisonet känt mig typ speedad som en liten Duracellkanin. Nja inte helt, första dagen var jag rätt sänkt, men resten av veckan har jag varit på kör, meditation, promenerat, hälsat på hos Bröstcancerföreningen Amazonas kansli samt varit på en föreläsning som de anordnade. Plus att jag varit hos en frisörsalong och bokat tid för peruk-konsultation, eftersom om ca tio dagar så trillar stråna av. Och även om jag har en liten alien-slang under huden så måste jag ju inte nödvändigtvis se ut som Sigourney Weaver gjorde i filmen.

Något jag dock knappt gjort överhuvudtaget senaste veckan är att SOVA. För det har varit näst intill omöjligt att komma till ro och somna på nätterna. Och. Det. Kan. Vara. Rätt. Så. Jädrans. Jobbigt. Särskilt om man har tendens till att drabbas av nattångest, som jag...Nästan så att det hade fått vara värt en liten spya för att istället ha fått sova en hel natt i lugn och ro. Men nej, jag är verkligen tacksam att första veckan ändå gått såpass bra. Sömnen får jag ta igen (och till slut så faller man ju ändå ihop i en liten hög och somnar någon gång under dygnet) och nästa gång kanske jag kan få mindre dos kortison helt enkelt.

Tyvärr har jag sedan i fredags känt mig risig på grund av att jag haft så ruggigt ont i halsen, en förkylning skulle jag tippa på. Den har gjort mig trött och nu har jag i och för sig sovit bättre, varit helt däckad hela helgen. Jag började enligt behandlingsplanen i fredags kväll med sprutor som ska stärka immunförsvaret och jag hoppas på att de ska hjälpa, så jag inte ska behöva åka in akut till sjukhuset på grund av en "vanlig" förkylning...Ja, det är tur jag är van vid att ta sprutor på mig själv sedan IVF-behandlingen, i alla fall en sak mindre att bekymra sig för. Lider verkligen med dem som måste gå igenom detta och har sprut-fobi!

Det jag såhär på kvällskvisten ändå vill förmedla från första veckan med cellgifter är att jag mått helt OK hittills. Visst har man sina ups and downs, vissa dagar har jag stora svårigheter att greppa meningen med allt jobbigt som inträffat och inträffar, men det finns kanske inte alltid en mening med allt helt enkelt. Så här långt känner jag mig i alla fall positiv i de flesta stunderna. Och visst, det återstår ett helt gäng med veckor, men jag tar en dag i taget. Meditationskursen jag går har varit en räddningsplanka och en oas och jag försöker verkligen ta vara på nuet. Leva medvetet och vara vänlig mot mig själv och andra. Kan låta flummigt för en del, men det funkar faktiskt att lugna sig med fokus på andning och att tänka fina varma tankar.

Imorgon är det dags för blodprovtagning nr 1 på vårdcentralen för att kolla de vita blodkropparna. Hoppas att de är på min sida och inte drar iväg på en alldeles för lång semester nu när jag behöver dem som bäst! Ha en fin start på veckan hörrni, godnatt.